Don Quijote

Av Miguel Cervantes

Jag har under några års tid vetat att boken om Don Quijote finns och vad den i stora drag handlar om. När jag lärde mig om den fick jag för mig att Don Quijote föddes med ett eller flera handikapp, eftersom han ser och tror på saker som egentligen inte finns. Efter att nu ha läst utdrag ifrån en svensk översättning och sammanfattning av boken har jag ändrat min syn på den underliga mannen.

Don Quijote är en äldre man som har levt, i stora drag, ett gott liv på sin gård. Under senare tid tröttnar han dock på att ta hand om gården och går istället över till att läsa böcker om ädla riddare i skinande rustningar och om deras äventyr. Efter att ha läst hundratals böcker börjar han inte bara tro på dem, utan även att leva sig in i dem. Han tror att han är en riddare och att det finns ondska i varje hörn av världen som han måste besegra. Många skulle antagligen kalla honom galen.(Gustav Doré, 1978)

Författaren till boken heter Miguel Cervantes, en man som levde under tiden vad vi idag kallar Renässansen. Född son till en fattig läkare år 1547, fick en spridd och tillfällig utbildning, fick utkämpa krig i andra länder och sitta i fängelse. Vi som lever idag tycker garanterat att detta liv inte verkar som ett önskeliv. Trotts alla motgångar minns vi honom än idag. Boken om Don Quijote är en av litteraturhistoriens största verk, inte bara är den känd idag utan även på tiden då Cervantes levde. Dock fick inte Cervantes ära eller beröm för den då. Utan han dog som han föddes och levde, fattig.(Wikipedia, Gradesaver)

Renässansen som betyder ”pånyttfödelse” har i grunden att vilja gå tillbaka till antiken och återskapa den. Jag har svårt att se samband mellan detta verk och de som skapades under antiken. Det är mycket lättare att se liknelser mellan Shakespeers drama pjäser och de på antiken. Men när det kommer till Don Quijote så vet jag inte riktig. Don Quijote känns mer modern och nytänkande än de andra stora verken som skapades under renässansen.

Boken återspeglas inte av Cervantes liv i sin helhet, men boken utspelar sig i samma miljö som Cervantes levde i. Spanien, ett av de ledande länderna i början på 1600-talet. Som de flesta länderna på den tiden var den största delen av näringslivet och industrin inom jordbruket, vilket man märker här i Don Quijote. En annan sak som jag tror Cervantes försäker göra i den här boken är att komma bort. Cervantes liv var hårt och fullt av motsättningar, vilket även de flestas liv på den tiden var. Don Quijote blir inte galen, han flyr från allt ont och allt han inte vill bemöta i vardagen genom att leva i fantasi, leva i hans dröm. Jag påstår inte att sensmoralen i boken är att man ska fly verkligheten, men vad jag tror Cervantes försökte säga var att livet är hårt, och att man måste finna något att tro på, hitta ett sätt att leva vidare trots att man inte alltid trivs.

Tidigt i boken är målet för Don Quijote satt, ut och ändra på världen. Vilket även Cervantes tvingas göra genom att gå ut i krig. Både Don Quijote och Cervantes blir straffade genom att skada sig på olika sätt. Cervantes som får smeknamnet ’’den enarmade från Lepanto’’ när han förlorar sin vänstra arm i ett slag och Don Quijote förstör sin lans och faller på baken när han anfaller väderkvarnarna. Ett budskap som jag tror Cervantes vill skicka till oss är: Det är inte fel på världen, utan det är de som försöker ändra på världen som har fel. Vi kan ju aldrig veta om detta är sant eller inte. Men tanken är otroligt intressant. Människan har alltid ändrat på saker och kommer alltid göra det. Men om vi inte hade gjort det, vad hade hänt då? Cervantes hade i alla fall haft två armar.

En intressant aspekt i boken är interaktionerna mellan Don Quijote och andra människor. Innan jag började läsa trodde jag att Cervantes tanke var att visa hur efterblivna mäniskor blev behandlade. Men jag hade till viss del fel. Ibland blev Don Quijote bedömd och bemött som om han vore ett litet barn, men Don Quijote är alltid hövlig, uppmärksam och ser alltid gott i alla. Han behandlar alla som om de vore guld, han tycker alltid att kvinnorna är vackra och behandlar dem som en riktig gentleman.  Men min favorit är bandet mellan Sancho Panza och Don Quijote, som ständigt påverkas och lär av varandra. Är detta första gången vi får träffa en klassik ''Sidekick''? Eller kanske hade Cervantes en vän som var honom trogen livet ut, och han ville hylla denne? Detta kanske bara var det bara ett påhitt som har kommit att härmats i hundratals år? (Batman och Robin, Holmes och Watson, osv).

Jag skulle vilja påstå att Cervantes var en mycket klok man som tog lärdom av livet och försökte skicka lärdomen vidare på ett bra och underhållande sätt. Hans sätt att skriva har gett inspiration till många andra författare. Och han har gett mig många saker att tänka på.

Sensmoral: Hur svåra och overkliga dina drömmar känns går det alltid att uppnå dem, genom att inte ge upp och att följa sitt rätta jag.

Källförteckning:

Webbplats:

Biography of Miguel de Cervantes Saavedra,  http://www.gradesaver.com/author/miguel-cervantes/. Gradesaver. Hämtad 25/10 – 2012.

Miguel Cervantes, http://sv.wikipedia.org/wiki/Miguel_Cervantes, Wiki, Hämtad 25/10 – 2012

Böcker:

Doré, Gustav, 1978, Don Quijote (Ej Original) ,Almqvist och Wiksell Förlag AB, Stockholm

Obs, jag förstod inte hur man lade till fotnoter i bloggen. Är osäker på  Harvards Källhänvisning. 

William Junger

Decamerone - Giovanni Boccaccio

Decamerone är ett verk som skrevs av Giovanni Boccaccio under 1300-talet i Italiens Florens. Decamerone är Boccaccios mest kända verk och anses av många vara novellskrivingens födelse. För det är vad verket är; en novellsamling sammanbunden av en inte allt för betydelsefull ramberättelse. De etthundra novellerna, som berättas av tio ungdomar undflydda sin pestbesmittade hemstad, är för sin tid smått omoraliska. Novellerna hånar kyrkan med en satirisk underton samtidigt som de har en helt unik kvinnosyn, sett ur medeltidens relativt kvinnoförtryckande perspektiv.

Den redan nämnda ramberättelsen kanske inte är allt för betydelsefull för de berättade novellerna och vad de representerar, men den ger oss en idé av hur Boccaccios liv egentligen såg ut. Boccaccio började arbetet med Decamerone samma år som Digerdöden bröt ut i Florens, Boccaccios hemstad. Det är inte känt om Boccaccio var närvarande i just Florens vid tiden av pestens utbrott, men det är säkert att han befann sig i Europa och precis som för alla andra som befann sig i Europa vid den tidpunkten var det omöjligt att helt undkomma pestens fasor. Halva Europas befolkning uppskattas ha omkommit under Digerdödens framfart och det var under denna tid stora delar av folket ifrågasatte kyrkan.(1) Detta trots att det fortfarande var över 150 år kvar tills Martin Luther kom att spika upp sina 95 teser på slottskyrkan i Wittenberg.(2)

 

Kyrkan var på 1300-talet fortfarande en stor makt i samhället och att öppet kritisera kyrkan var inget man gjorde. Att skriva satiriska berättelser om kyrkan som man satte sitt namn på var dock ändå inte någon större fara. I alla fall inte i den form som Boccaccio gjorde. Det var trots allt inte hans egna åsikter, i direkt form, som skrevs ner och publicerades. Hans åsikter presenterades istället i andra hand av karaktärer i boken. Jag tror att det var just den strängt sociala påtryckningen från kyrkan som ledde till att Boccaccio skrev den första novellsamlingen någonsin. Han kunde tryggt lägga fram tankar, idéer och kritik mot i stort sett vad som helst, eftersom det på pappret inte var hans egna tankar, men istället en karaktärs tankar ur någon av hans noveller.

Jag tycker att en viss person i boken skulle kunna vara den som, i sina berättelser, lägger fram Boccaccios egna tankar och åsikter, nämligen Dioneo. Dioneo är den unge man som varje dag berättar kvällens sista berättelse och som inte är låst till det tema som kungen eller drottningen har förutbestämt. Detta ser man bland annat i sjunde dagens tionde novell där Dioneo gör narr av kyrkan och helgonareliker. Precis som många andra under mitten av 1300-talet hyste Boccaccio kritik mot kyrkan och noveller som dessa var förmodligen hans eget sätt att uttrycka detta.

Som tidigare nämnt hade Boccaccio också en unik syn på kvinnor. Under medeltiden, precis som under Renässansen, hade man en antifeministisk syn på kvinnor och deras största, och i stort sett enda, bedrift var att gifta sig medan männen kunde åstadkomma andra olika bedrifter på ett flertal olika områden.(3) Kvinnans överhet, eller snarare jämställdhet, porträtteras i flera noveller, bland annat i sjunde dagens fjärde novell där kvinnan får sista ordet efter att ha blivit bedragen av sin man. Boccaccio upphöjde kvinnor till en nivå som var mycket ovanligt för den tiden.

Boccaccios berättarteknik är även den unik och han är pionjär inom området novellskrivning. Det är svårt att likna Boccaccios sätt att skriva med många andra medeltida författare. Detta på grund av att hans mest kända verk, Decamerone, var nästan helt ensam i sitt slag. Ett undantag må vara Geoffrey Chaucer, mannen bakom de kända Canterburysägnerna som är ett verk uppbyggt på samma sätt. Att deras berättarteknik är relativt lika är ingen slump, trots att de levde mer än 140 mil ifrån varandra. Chaucer kom nämligen i kontakt med Boccaccios Decamerone under en resa i Italien. Verket översatte han senare till engelska och det var hela grunden till Chaucers Canterburysägner.(4)

De etthundra noveller som berättas av dessa tio ungdomar har inte alltid en tydlig sensmoral. Det är inte som när du läser en modern novell eller fabel där sensmoralen är ganska uppenbar. Du måste ge dig in i novellen med samma värderingar och tankar som de människor som levde under 1300-talet hade för att verkligen se bortom den ytliga synopsisen i varje novell och istället se det verkliga budskapet.


Källförteckning
1. Nationalencyklopedin, Decamerone, http://www.ne.se/decamerone, 2012-11-23, Hämtat: 2012-11-23
2. Nationalencyklopedin, Martin Luther, http://www.ne.se/martin-luther/246063, 2012-11-23, Hämtat: 2012-11-23
3. Nationalencyklopedin, Medeltiden, http://www.ne.se/medeltiden, 2012-11-23, Hämtat: 2012-11-23
4. Nationalencyklopedin, Geoffrey Chaucer, http://www.ne.se/geoffrey-chaucer, 2012-11-23, Hämtat: 2012-11-23

Medea

Den athenska dramatikern Euripides levde under den senare delen av 400-talet f.Kr. och är författaren med flest bevarade verk av sin tid.

Starkt färgad av sin samtid och idéeströmningen sofistik var Euripides inte rädd för att ifrågasätta och kritisera traditionella värden och ideal. Istället för att låta karaktärerna i sina pjäser i blindo styras av ödets och gudarnas viljor och inflytande låter han de samtida gudarna och mytologiska varelserna representera sidor av mänskligheten eller inneboende mänskliga drifter. Beroende på vem man frågar lär denna dramatiker målas upp som antingen feminist eller kvinnohatare. Men att han i sina pjäser tog upp frågor om genus och könskamp som än idag är aktuella kan vi enas om, inte minst i tragedin Medea, vars huvudperson får porträttera svartsjukan och den "kvinnliga lidelsen".

Euripides Medea skildrar uppbrottet mellan den trollkunniga Medea från Kolchis och hennes make Jason, argonauternas ledare. Pjäsen utspelar sig i staden Korinth och tar sin början en kort tid efter att Medea fått höra om Jasons omgifte med kung Kreon av Korinths dotter, ett politiskt gifte som enligt Jason ska säkra en god framtid för sina och Medeas söner. När Medea sedan får bud om sin egen landsförvisning beslutar hon sig för att hämnas på Jason genom att mörda sin makes nya gemål och hennes far och även sina och Jasons gemensamma söner.

Det som, enligt mig, gör pjäsen till något intressant från ett feministiskt perspektiv är varken rättfärdigt agerande från kvinnors sida, utplånandet av könsroller eller uppmålandet av något satiristiskt matriarkat, då könsrollerna och kvinnans brister i pjäsen görs uppenbara, och verket är starkt präglat av en sexistisk och  fördomsfull syn på könstillhörighet. Det som jag anser ger verket en positiv ställning i syftet att främja jämställdhet är att kvinnorna görs till egna personer. De handlar inte blint utefter sina plikter och instinkter som mödrar, döttrar, makor, fresterskor eller kyska helgongestalter utan styrs av sina egna personliga motiv och handlar efter egen vinning.

"Tror du jag gjort mig till för honom så,
om jag ej tänkt på list och egen fördel?
Ödmjukat mig för honom, tryckt hans hand?"





Källor:
http://www.ne.se/euripides

Don Quijote av Miguel de Cervantes

Don Quijote är ett verk som skrevs under renässansen. Mannen bakom detta verk är Miguel de Cervantes, en spansk författare som kan ses som skaparen av den moderna romanen. Hans verk Don Quijote blev förebilden för de flesta senare romaner. Cervantes föddes 1547 och dog 1616. Man skulle kunna kalla Cervantes liv väldigt varierande. Som ung deltog han i kriget mot turkarna, han blev senare tillfångatagen och satt fängslad i fem år i ett mycket strikt fängelse och då han tillslut återvände till Spanien fanns det inget jobb för honom, han fick då stora ekonomiska problem. Cervantes stora genombrott kom först år 1605 då han skrev Don Quijote.

Cervantes verk utspelar sig i Spanien. En fattig man vid namn Don Quijote har läst så många ridarromaner att han helt tappat förståndet. Han inbillar sig att han själv är en tapper riddare och ska ge sig ut för att söka äventyr. Med sig har han en väpnare och färdkamrat, småbonden Sancho Panza som lämnar både hus och familj för att följa med Don Quijote på äventyr, lockad av både guld och ära. På deras resa råkar de ut för många lustiga saker. Det första de stöter på är några jättar, enligt Don Quijote. Sancho Panza ser väderkvarnar. Efter det kommer de till ett slott där Don Quijote är säker på att han kommer bli utnämnd till riddare. Sancho Panza ser ett värdshus. Såhär fortsätter det. Don Quijote lever i sin egen värld och inbillar sig saker medan Sancho Panza ser till att han inte råkar illa ut.

Romanen skrevs under renässansen. Till skillnad från medeltiden som ofta utmålades som en mörk värld med förtryck och vidskepelser sågs upplysningen eller renässansen som början på den ”moderna tiden”. Under renässansen började människor upptäcka individen inom sig själva och världen utanför sig. Den typiska renässansmänniskan sågs ofta som djärv och förverkligade sina innerste drömmar hänsynslöst. Det var en ny konst som ville fånga det individuella och unika hos varje människa och detta skapade en lust att utforma den yttre världen.

Allt detta typiska renässanstänk tycker jag att man kan hitta i Cervantes roman. Han skriver om Don Quijote som vill uppnå sina innersta drömmar, han vill ut på äventyr och utforska världen. Något som också är typiskt för renässansens litteratur är att berättelser som uppkom under denna tid ofta utspelade sig i herdemiljöer, hov och även i riddarmiljöer. Detta kan man också koppla till Don Quijote då han ser sig själv som riddare och besöker flera olika miljöer och platser i hans till mestadels inbillade värld, bland annat ett slott där han tror att hovet håller till.

Man kan också koppla romanen till Cervantes egna liv. Cervantes var först ute i krig och blev skadad sedan satt han i fängelse i fem år och då han kom hem ville ingen veta av honom, han hade även svårt att få jobb. Jag tänker mig att han ser sig själv lite i rollen som Don Quijote. Cervantes var nog inte jättelycklig över sitt liv med tanke på allt som hade hänt. Man kan tänka sig att han var lite trött på samhället då han hade suttit fängslad länge och när han kommer hem blir övergiven av samhället som varken vill ge honom uppmärksamhet eller ett riktigt jobb. Han beskriver Don Quijote som ”den oskuldsfulle dåren i en ond värld”. Här tänker jag att han kanske skriver om sig själv också, att han är besviken på hur samhället frös ut honom. Men även andra saker får mig att tro att Cervantes relaterade sitt eget liv till huvudkaraktären, Cervantes var med i ett krig som ung, därifrån tror jag han kan ha fått inspiration till att skriva om en riddare. Jag tror även att Cervantes stora ekonomiska problem speglas i Don Quijote som var en fattig adelsman. Cervantes försökte nog också skildrade det spanska samhället då han levde i sin roman, hur det feodala samhället verkligen fungerade och hur allt gick till.

Källförteckning

Internet

Miguel de Cervantes. http://www.ne.se/lang/miguel-de-cervantes, Nationalencyklopedin, hämtad 2012-10-19.

Don Quijote. http://www.ne.se/enkel/don-quijote, Nationalencyklopedin, hämtad 2012-10-19.

Bok

Don Quijote. Författare: Miguel de Cervantes Saavedra. Översättning: Edvard Lidfors. Reviderad och förkortad av Jakob Gunnarson. Bohuslän Grafiska AB.

Av: Kristin Persson, SA11F

Fursten av Niccoló Machiavelli/ by Adam

Fursten av Niccoló Machiavelli

Boken fursten skrevs i början av 1500-talet ca 1513, boken fursten är en handbok i hur en furste skall styra sitt furstendöme.

 Boken skrevs av Niccoló Machiavelli (1469-1527). Niccoló Machiavelli föddes år 1469 och var son till advokaten Bernardo di Niccolò Machiavelli och hans fru Bartolommea di Stefano Nelli. Machiavelli gjorde karriär inom politiken i florens och blev andre kansler år 1494 under Adriana, senare samma år blev han utnämnd till kansler, anledningen till varför han kunde ta makten var för att Medici familjen hade förlorat makten, och det lämnade ett makt vakuum för andra att ta chansen. Det var under denna tid i politiken som han antagligen fick material till sin bok Fursten. Han agerade även som diplomat för Florens i både Frankrike, Påvedömet och andra stater. När senare Medici familjen åter tar makten 1513 så förlorar Machiavelli all makt och dömdes för konspiration mot staten, han blir torterad och överlever knappt.

Han började studera grammatik år 1504 vid universitetet i florens, det var här han började läsa latin och om antikens Grekland och Rom. Det var antagligen här han vi inspiration om hur man skriver ett bra verk, han lät sig inspireras av återupptäckten av antikens Grekland och Rom. Det märkes också på sättet han skriver, han får Lorenzo Medici som han skrev boken Fursten till, att tro att han som furste kan uträtta stora ting. Det är typiskt för renässansen, man sätter människan högre än under medeltiden. Fast i detta särskilda fall med fursten var att den kan mycket väl ha skrivits utav rädsla och tacksamhet för att det var familjen Medici som Lorenzo tillhörde som var de som torterade Machiavelli och krossade han politiskt. Det kan ha bidragit tills hans smickrande text i början av boken.

Boken tar upp/handlar om hur en förste skall förhålla sig till saker för att inte bli hatad av folket, så att de inte gör uppror mot honom. Den går igenom allt från hur en förste skall gå till väga när man erövrar ett nytt område till hur man lättast behåller sina gamla områden med hjälp av fästningar, legosoldater och folkets gunst. Boken kan man säga agerar som en manual eller handbok för hur en furste skall bygga en stat. Boken ger också en bild av hur Machiavelli ville att en furste skulle agera och hur han skulle vara till sättet. Han menade också på att Fursten skulle ha kontroll över allt i sittland någonting som kan ha varit en bidragande faktor till att länder bröt med kyrkan då de såg en chans att ta kontrollen över kyrkans egendom då (Protestantismen) en person som man nästan är säker på läste fursten är vår egen Gustav Vasa. Det märktes rätt tydligt på hans tillväga gångs sätt att han åtminstone har hört talas om den. Inte bara Gustav Vasa har blivit påverkad av boken utan många personer som har tagit makten i ett land har använt/använder samma instruktioner som boken ger.

Boken är väldigt kortfattad och han skriver till och med själv i början att” Jag har inte förskönat och berikat min bok med långa meningar eller högtravande ord och storartade ord”, och precis som han säger så är boken ingen nöjes bok direkt. Kapitlen varierar helt och hållet i längd vissa är två sidor långa andra är tjugo. Boken innehåller ingen miljö/person beskrivning mer än hur en furste skall bete sig till sättet då, detta går emot lite av vad, som annars växte fram under renässansen, med skön litteratur och beskrivningen av människokroppen i både text och bild.  Boken är skriven I jag form med Niccolo Machiavelli som berättare.

Adam Andersson Sa11f.

 Hemsidor.

http://www.folkbildning.net/tol-litteratur/renassans H: 14/10 2012

http://sv.wikipedia.org/wiki/Niccolo_Machiavelli#K.C3.A4llor H: 14/10 2012

http://www.filosofer.se/machiavelli.html H: 19/10 2012

http://www.idehist.uu.se/distans/ilmh/Ren/flor24.htm H: 19/10 2012

En midsommarnattsdröm

William Shakespeare

En midsommarnattsdröm är en pjäs från 1594-1596, skriven av William Shakespeare.
I pjäsen behandlas ämnen som kärlek, missförstånd och avundsjuka. I centrum av detta verk möts sanningar och drömmar när en familj splittras och leds in en fantasiskog där allt är tillåtet. Händelserna kring paren i handlingen är invecklade och efter komplicerade förvecklingar och missförstånd löses kärleksproblemen. Verket, kategoriseras som en komedi och är en av Shakespeares mest populära pjäser som spelas upp över hela världen.

William Shakespeares liv och uppväxt står inte helt klart. Men merparten av hans levnadssätt har vävts in i hans biografer. I En midsommarnattsdröm behandlas kärlek och sorg, vilket tillkom tidigt i hans liv, då han till exempel hade ett äktenskap med Anne Hathaway. Men även många andra detaljer i En midsommarnattsdröm kan kopplas till Shakespeares levnadssätt.

Under den elisabetanska tiden hade man en antifeministisk syn på kvinnan och deras största bedrift var att gifta sig. Jag skulle vilja påstå att en manlig dominans är övervägande i En midsommarnattdröms handling. I handlingen flyr Lysander och Hermia in i den förtrollande skogen för en natt, där dem inte omfattas av de lagar som Theseus och Egeus skrivit. Vid deras ankomst i Aten, är par gifta. Äktenskapen ses som den ultimata bedriften för kvinnor medan männen kunde åstadkomma olika bedrifter på olika områden. Den här uppmärksamheten till manliga och kvinnliga könsroller och normer som finns i En midsommarnattsdröm kan kopplas till den elisabetanska kulturen som Shakespeare levde under.

I öppningsscenen, vägrar Hermia att följa sin faders instruktioner, hon har blivit bifallen att gifta sig med Demetrius. I antikens lag innebär det att en dotter måste gifta sig med den friare som sin far valt, annars hotas hon av döden om hon inte fogar sig. Alltså kan man koppla innehållet i öppningsscenen till antiken.

Jag får känslan av förlorade identiteter i berättelsen, Shakespeare lyfter inte riktigt fram identiteten hos individerna. Shakespeare verkar hellre vilja skapa identitet i kärleken mellan individerna. Varje gång i handlingen en förälskelse uppstår lyfts texten till något magiskt. Handlingen flyter på. Men jag skulle även vilja hävda att spelet representerar den mörka sidan av kärlek. Älvorna i är som ljuset i kärleken, de blandar drycker för att väcka kärleken till liv.

Att En midsommarnattsdröm hör till genren komedi håller jag fullständigt med om. Stycken av pjäsen utspelar sig i en trolsk skog. En sagolik och förtrollande skog som innehåller en mängd parallella intriger. Det som jag skulle vilja påstå är det komiska i pjäsen är missförståndet mellan två förälskade par och den förvandling hantverkaren Botten (vävare) gör då han förvandlas till en åsna, som sedan älvdrottningen Titania förälskar sig i.

Källor
http://en.wikipedia.org/wiki/A_Midsummer_Night's_Dream
http://www.ne.se/william-shakespeare
http://www.shakespearesallskapet.se/midsommarnatt.htm

Av Simon Falk SA11F

Georg Stiernhielm

Georg Stiernhielm var den mest framgångsrika diktskrivaren under svenskt 1600-tal, det vi kallar Storhetstiden, och han har kommit att kallas ”den svenska skaldekonstens fader”.

Georg Stiernhielm föddes den sjunde augusti 1598 i Svartkärs by i Dalarna. Han var son till Olof Markvardsson, den tidigare fogden över östra Dalarna och hans hustru Karin Matsdotter. Som barn hette Stiernhielm Göran Olofsson men bytte först sitt namn till Lillia som kom från moderns sida, därefter valde han Georg Stiernhielm. Han fick en god uppfostran och gjorde vidsträckta resor i utlandet.

Stiernhielm var en man av många sidor, han var kunnig inom flera olika områden. På hans tid ansågs han vara den mest lärde mannen i riket.

I början av Stiernhielms karriär skrev han på latin, men övergick sedan till sin stora ambition att skapa stor, svensk dikt skriven på det svenska språket. Hans största och mest berömda verk är Hercules, som är skrivet på svensk hexameter. (Staberg, 2008)

Berättelsen är en allegori om hjältefiguren Hercules från den grekiska antiken. Han ställs inför svåra val på sin livsväg, ska han göra enkla och frestande val, eller välja den moraliskt riktiga vägen som till en början kan kännas svårt eller fel. Dikten är ett upplysningsverk som vänder sig till unga män (främst från de högre samhällsklasserna) som ska börja sina liv som vuxna människor. (Wiki 2010)

Under sin livstid skapade Stiernhielm femtio till sextio olika diktverk, men ännu så länge är endast en femtedel av dessa utgivna. Så det finns mycket kvar för allmänheten att upptäcka inom hans diktning.

Förutom att skriva poesi, verkade han inom matematik, naturvetenskap, statistik och språkforskning. Så man kan säga att han var en riktig renässansmänniska eftersom han var kunnig inom så många olika områden.

Georg Stiernhielm avled den 22 april 1672 i sitt egna hus i Stockholm.
”Vixit, dum vixit, laetus” är orden som står på hans gravsten, som betyder ”Han levde glad, så länge han levde”. Stiernhielms verk och arbeten förvaras idag på Kungliga Bibioliteket i Stockholm. (Staberg, 2008)

Källförteckning:

Gamla Staberg, 2008-03-21, Georg Stiernhielm, http://www.gamlastaberg.nu/gamlastaberg/stiernhielm.htm

Wikipedia, 2010-07-3, http://sv.wikipedia.org/wiki/Hercules_(dikt)

Canterburysägner

Jag har läst boken Canterburysägner av Geoffrey Chaucer. Chaucer föddes i London och är en dem första engelska diktarna av betydelse, han härstammade från övre medelklassen, var lärd och är en typisk karaktär för hans tidsperiod (1343-1400) på så sätt att han representerar en av dem lärda och nyskapande författarna i dåtidens England. Han hade många olika yrken och en stor bekantskapskrets. (1) På slutet av 1300-talet gick det bra för England och det fanns en växande nationalism och självkänsla hos folket. Chaucer reste mycket och det sägs att Chaucer hämtade mycket inspiration och kunskap från hans resor runt om i England och Europa. Chaucer besökte flera gånger Italien och där bidrog renässansdiktare som Petracta och Bocaccio att blomstra Chaucers intresse för litteratur. Chaucer arbetade bland annat till exempel som hovman och hade en god relation till kungen. (2) Han arbetade också som en slags förmedlare som löste fejder och bråk på olika platser och löste på så sett konflikter i olika hörn av Europa och träffade många olika människor. Detta låg förmodligen i grund till hans breda kunskap om olika samhällsklassers beteende, berättarformer och kännetecknande. I och med hans breda kunskap om olika typer av människor från olika sociala och ekonomiska klasser kunde han skriva väldigt utförligt, målande och verklighetstroget om människor. (3)

Boken Canterburysägner är uppbyggd på ett klassiskt gammalt knep för novellförfattare, nämligen att låta flera olika personer med i tur och ordning berätta var sin berättelse. Detta tror jag bidrar till att man som läsare får en mer översiktlig koll över hur samhället i England var under denna tidsperiod, istället för att bara fördjupas in i en eller ett par karaktärer och endast ett eller i sin höjd två samhällsskikt får man ”lära känna” flera personer från olika stånd och olika samhällsskikt och med olika sociala och ekonomiska förutsättningar. Detta tror jag skapar en mer varierad och intressant läsupplevelse. De olika berättarna använder sig av olika versmått och ordförråd (4) vilket gör att texten och berättarna känns mer levande, men det kan också göra det hela lite rörigt, det är ingen bok man kan skumma igenom på ett par timmar utan man måste ge den sin fulla rätt och verkligen tänka och analysera över vad det är som står skrivet. 

Boken handlar om ett antal pilgrimer är på väg till en katedral, och den första pilgrimen som berättar en historia i boken är en riddare. Det är också denna historia jag har valt att fördjupa mig mest i eftersom jag känner att det representerar min bild av 1300-talets England.

Riddarens berättelse handlar om kusinerna Palamon och Arcite som blir tillfångatagna av den Atenska härskaren Theseus. Palamon och Arcite blir instängda i ett torn och lever ett tröstlöst och isolerat liv utan någon som helst glädje. Tills Palamon genom ett fönster i tornet råkade få syn på en flicka som hette Emelie, kungens svägerska. Enligt Palamon är det kärlek vid första ögonkastet och han blir smärre besatt av henne, och det samma sker Arcite. 

En hertig vid namn Perotheus övertalar kungen att släppa Arcite fri, men han blir fredslös och måste ge sig av från Aten. Arcite är ledsen över beslutet, och är svartsjuk på Palamon som får se Emelie genom fängelsefönstret. Palamon är lika svartsjuk på Arcite som är ute ur fängelset och tror att han kommer få Emelie på något vis. Redan här får man välja sida, vem är det som bör vinna Emelie?

Efter ett tag återvänder Arcite förklädd till Aten och fick arbeta som lakej under namnet Philostrate hos Emelie på slottet, han blir mycket omtyckt och ökar i rang och får finare arbetsuppgifter hos hertigen Theseus själv. Palamon lyckas fly från slottet och därmed startar kampen mellan de forna vännerna Arcite och Palamon över vem som ska vinna Emelies hand. (5)

Jag tror det Chaucer vill säga med denna berättelse är att kärleken har makten att kraftigt förändra människors beteende och moral. Den kan förvrida och förvränga folk, förbättra och styrka folk, överösa dem med lycka men också krossa dem med olycka. Både Arcite och Palamon trodde att de var världens mest olyckliga personer, tills deras olyckliga kärlek till Emelie fick dem att känna ännu värre sorg, sorg de inte trodde var möjlig. Palamon och Arcite är kusiner och lika nära som två bröder, en tjej som de inte ens pratat med får dem att bli bittra fiender samt strida mot varandra. Detta känns ju självklart främmande i dagens samhälle, men förr i tiden kände man väl knappt den person man gifte sig med i många fall. Nu för tiden ska man känna personen ut och in och helst vänta ett antal år innan man gifter sig, om man ens gifter sig över huvudtaget. Förr i tiden hade man inte tid med att vara säker. Så då var varenda blick och varenda känsla man kände viktig. Det där med att kriga om någons hjärta kan idag kännas oerhört fel, men jag tror att det var relativt vanligt för 700 år sedan. Speciellt när det gällde högt stående personer med status som hade högre ”åtråvärdhet” än vanliga medelklassare. På 1300-talet var väl dueller sättet att besluta om en person var värdig eller inte.

Något som fascinerade mig var Chaucers förmåga att rimma. Jag vet att boken räknas som lyrik, och att den är en vers, men orden är så precist utvalda och det måste ha varit oerhört svårt att hitta rätt ord för att styra berättelsen i rätt riktning utan hjälpmedel. Varje ord har ett djupare syfte och innebörd och känns eftertänkt. Här är två exempel ur boken:

”/::/ Så står det skrivet. Nu är han där: han har förverkat livet. Han kom till dig som någon fattig sate och sade, att han hette Philostrate. Så han har spelat här med falska kort, och till din väpnade du honom gjort” sidan 58

”Och mindre sorg bör det hos vänner föda, om någon gått med ära till de döda, än om han blir förkastad och fördömd; då blir hans ungdoms bragd för evigt glömd. Så var det säkert bäst, när döden lyckte ett liv, som stod på höjden av sitt rykte.” sidan 94

Miljö
Miljön i riddarens berättelse tycker jag inte får så mycket utrymme. Mest fokus ligger på känslor, kärlek, kamp och att härda ut. Men berättelsen utspelar sig i Aten. När Palamon och Arcite ser Emelie för första gången går hon bland grönska och blomster i en park. Förmodligen för att hon ska verka ännu mer feminin, idealisk, dröm- och gudalik. När Palamon kommit ut ur fängelset stöter han på Arcite i en skog. En skog känns mer manlig än en park, och mer som ett ställe för bråk, jakt och stid. Så jag tror att miljön mest anpassas efter könen, personerna och situationen, för att förstärka intrycket och känslan. 

Karaktärer
De viktigaste personerna är Palamon, Arcite och Emelie. Emelie är feminin, nästan idealisk och hon beskrivs som en jordisk ängel. Hon har gyllengult lockigt hår, är oerhört vacker och har en vacker sångröst. 

Palamon och Arcite är båda riddare, de är kusiner och kommer från en fin familj. Eftersom de båda är riddare är de båda duktiga på att duellera och att slåss. De har många andra likheter också, till exempel är de båda modiga, kärleksfulla, psykiskt och fysiskt starka och uthålliga. Vid tillfället i skogen de bestämde sig för att duellera beskrevs Palamon som en uppriven lejonhanne och Arcite som en tiger.
 
Palamon är trofast, hängiven, lång och rak, muskulös, har en bra sångröst, täta ögonbryn, sköna drag, svart hår och skägg.
 
Arcite har guldgult hår, krökt och skarp näsa, stor mun, lite fräknig, påhittig, klok, fantasifull och omkring 25 år gammal. 

Litterär teknik
Berättelsen innehåller flera inre monologer, börjar med en prolog och är uppbyggt på vers (episk berättelse). Något som är speciellt med boken är att den har en rimmad vers istället för en allittererad vers som var vanlig vid Chaucers tid, och det var Chaucer som fick många att överge den allittererade versen och börja med rimmad vers istället. Han gjorde den modern så att säga. (6)

Boken är inspirerad av Boccaccios Decamarone. De olika berättelserna är väldigt olika i stil, riddarens berättelse är hövisk (ridderlig, taktfull, uppbyggd på ridderlig ideologi där kärlek ofta står för en bärande del av historian) medan abbedissans är en helgonlegend (berättar om ett helgons eller en hjältes liv, innehåller ofta underverk, profeter och profetior) och mjölnaren berättar en fabliau (härstammar från Frankrike och är ett grovkornigt och skämtsamt sätt att skriva en berättelse på). (7)

Många tror att Canterburysägner inte är helt avslutad även om det råder delade meningar och man vet inte heller säkert i vilken ordning Chaucer menade att historierna skulle berättas. Kanske var inte Chaucer själv säker på hur många sägner han skulle skriva, utan lät inspirationen komma när den kom helt enkelt? (8)

Jämförelse
En historia i boken som skiljer sig kraftigt från riddarens berättelse är avlatskrämarens (en avlatskrämare var en präst som samlade in pengar till kyrkan genom att sälja påvliga avlatsbrev) berättelse. Den handlar om tre unga män som lever ett minst sagt syndigt liv fullt av frosseri, bordellbesök och alkohol. En morgon får de reda på att en vän till dem har blivit mördad kvällen innan. De tre männen bestämmer sig för att leta reda på Döden själv och döda honom. De gick en bit tills dem mötte en gammal man klädd i trasor. De började hota honom för att få reda på vart Döden gömde sig. Den gamla mannen ledde dem till dunge där det låg en hög med guld, guld så glimrande och vackert att dem helt glömde bort att leta efter Döden. Guldet skapar intrig mellan de tre och girigheten sätter in. De börjar alla planera hur de kan göra sig av med dem andra och på så sätt få så mycket guld som möjligt för sig själv. (9)

Denna historia var intressant eftersom att utan att männen märker det själva, har de själv blivit brickor i Dödens spel. Historiens budskap tror jag är att för mycket kärlek till pengar skapar ondska, olycka och död. Guldet är döden. Människans kärlek bör inte gå till pengar eller guld. Den handlar också om att man inte ska få hybris eller tro att man kan lura själva döden och livet, eftersom det aldrig slutar bra.

Även denna berättelse har en rimmad vers, men språket väldigt annorlunda, med helt annorlunda val av ord. Det är mer skämtsamt, inte lika plikttroget och seriöst. Ett exempel är:

”/::/ tärningsspel, musik och nojs och skratt. De levde krogliv både dag och natt och de försmådde inte heller de vildaste excesser på bordeller. En djävulsmässa voro deras seder. De brukade så fruktansvärda eder, att det vore hemskt att höra deras tal.” sidan 300.

Personerna i de två olika berättelserna har väldigt olika förutsättningar och moral. I riddarens berättelse har de flesta god ekonomisk standard mellan de i avlatskrämarens berättelse är helt vanliga män från den nedre medelklassen. I riddarens berättelse beter sig alla moraliskt ”rätt” för den tidpunkten. De beter sig ridderligt och propert. I avlatskrämarens berättelse beter de sig syndigt och ”fel”. De dricker, spelar, går på bordeller, använder inte lika propert språk och är generellt sätt inte lika vänliga. 

Det är inte mycket beskrivningar om karaktärerna, man får inte ens reda på namnen, och inte heller mycket beskrivningar om miljön. Det är huvudsakligen en berättelse om moral, disciplin och meningen med livet, så miljö och beskrivningar får inte så stort utrymme. Det är några stående epitet med i berättelsen. Guldet finner de tre männen under ett träd, det bidrar till att det verkar idylliskt och vackert, men bakom den vackra fasaden kommer guldet leda till förödelse.

Canterburysägner anses vara en av dem viktigaste engelska litterära verken någonsin, inte minst på grund av Chaucers nyskapande och egna stil, den rimmande versen, anpassningen efter flera olika typer av människor samt hans förmåga att variera språket efter olika karaktärer. Chaucer var också en av dem första som skev uppmärksammad litteratur på engelska istället för på latin vilket uppskattades av folket. (10) Boken innehåller något för alla eftersom den är influerad av så många olika litterära stilar och berättelsesätt men även olika folkslag och människoöden. Chaucer reste ju själv mycket så många av historierna har nog fått inspiration från människors berättelser han träffat när han var på resande fot. Kanske ville han återskapa illusionen om att sitta på ett värdshus och återberätta historier från olika hörn och kanter av Europa, som han säkert själv upplevt flera gånger. Enligt mig är det en mycket läsvärd bok om etik, sensmoral, visdom och meningen med livet. 

Av Emelie Wendesten Sa11f

Källor
1. NE, Geoffrey Chaucer, http://www.ne.se/geoffrey-chaucer, hämtad 2012-11-25, uppdaterad 2012-11-23.
2. British Library, Geoffrey Chaucer's Canterbury tales, http://www.bl.uk/onlinegallery/onlineex/englit/chaucer/index.html, hämtad 2012-11-25, uppdaterad 2012-11-23.
3. Chaucer the Pilgrim, A bibliography of Geoffrey Chaucer, http://www.csis.pace.edu/grendel/projs2c/bib.html, hämtad 2012-11-25
4.  Luminarium, The life of Geoffrey Chaucer, http://www.luminarium.org/medlit/chaucerbio.htm, hämtad 2012-11-25, uppdaterad 2012-08-31 
5. Canterburysägner 1, av Geoffrey Chaucer, översättning av Harald Järnström, utgiven år 1956 av Forumbiblioteket.
6. Wikipedia, Canterbury Tales, http://sv.wikipedia.org/wiki/Canterbury_Tales, hämtad 2012-11-25, uppdaterad 2012-08-03.
7. Wikipedia, The Canterbury Tales, http://en.wikipedia.org/wiki/The_Canterbury_Tales, hämtad 2012-11-25, uppdaterad 2012-11-15
8. NE, Canterburysägner, http://www.ne.se/canterburys%C3%A4gner, hämtad 2012-11-25, uppdaterad 2012-11-23.
9. Canterburysägner 1, av Geoffrey Chaucer, översättning av Harald Järnström, utgiven år 1956 av Forumbiblioteket.
10. British Library, Geoffrey Chaucer's Canterbury tales, http://www.bl.uk/onlinegallery/onlineex/englit/chaucer/index.html, hämtad 2012-11-25, uppdaterad 2012-11-23.

Niccolò Machiavelli

Niccoló Machiavelli föddes 1469 i den vackra staden Florens, Italien.

År 1498 blev Machiavelli anställd i diplomatisk tjänst i sin älskade hemstad Florens men blev 1512 avskedad från sin post pågrund av regimskifte och efter det hade han mer tid för att skriva, studera och skriftställa. Genom sin tjänst som diplomat, fick Machiavelli enorma erfarenheter och kunskaper som senare skulle vara till stor nytta för hans politiska författarskap.(Niccolò Machiavelli. http://www.ne.se/lang/niccolo-machiavelli, Nationalencyklopedin, hämtad 2012-11-19.)  Genom sin tjänst hade Machiavelli tillfälle att studera flera stora män som var aktiva inom politik såsom påven Julius II, Cesare Borgia och kejsar Maximilian I. (”Fursten” skriven av Niccoló Machiavelli. )

Med hjälp av sin lärdom och studier inom klassisk litteratur och olika former av politik, berättar Machiavelli om sina idéer för hur en stat ska styras, hur en furste ska agera. Genom sina böcker och framförallt Fursten så har Machiavellis namn blivit symbolen för ärolystna ,hänsynslösa politiker och härförare. (”Fursten” skriven av Niccoló Machiavelli. )

Hans största verk Fursten kom att bli en av det mäktigaste verk som skrivits och har påverkat flera framgånsrika presidenter, diktatorer och härskare i flera århundraden. Efter år av inspärrning i fängelse där han plågades med tortyr och där han undkommit dödsstraff med knappa marginalen, så släpptes Machiavelli och år 1527 dog Machiavelli i sin vackra hemstad Florens. (Hej Litteraturen!, se länk)

Machiavellis sätt att skriva kopplas väldigt starkt samman med renässansen, då den katolska kyrkans makt krossades och nationalstater växte fram under mäktiga hov. Hoven hade varit en förutsättning för många författare, skådespelare och konstnärer som nu istället fick jobb från rika och mäktiga beställare. (Hej Litteraturen!, se länk)

Machiavellis verk som skrevs, som han själv säger, till Den store Lorenzo de Medici var ett bevis på hans tillgivenhet gentemot honom. Och istället för att erbjuda honom guld, hästar eller ädla stenar, så erbjöd Niccoló Machiavelli honom något som han själv tyckte var mycket mer värdefullt. Han erbjöd honom hans kunskap, erfarenhet och historiekunnande, allt i en liten bok(”Fursten” skriven av Niccoló Machiavelli. ). Just det att skriva på beställning, skriva som Machiavelli på sättet att vinna respekt hos en högre människa var ofta en typisk symbol för renässansens litteratur. Machiavellis verk tillhör några av de främsta i renässansens politiska idévärld.

Boken Fursten som Machiavelli skrev kan kopplas till hans bakrund med Medici familjen, många anser att Machiavelli skrev boken Fursten av rädsla och respekt gentemot familjen Medici som fullkomligt förstörde  Machiavellis politiska karriär och lät han slängas i fängelse där han han torterades och plågades. Pågrund av detta så kan man se former av respekt och smicker i hans sett att skriva i boken Fursten.

Här är några verk skrivna av

År 1513 kom hans största och mest kända verk, Il Principe eller Fursten. Boken som senare trycktes år 1532, skrevs i första hand till fursten och härskaren över Florens, Lorenzo de' Medici även kallad Il Magnifico. Boken är ungefär som en handbok i hur en härskare ska styra på bästa sätt. Machiavelli visar i boken vägarna för framgång för en härskare men visar även hur det kan bli ens undergång. Machiavelli visar hur härskare ska göra för att få människor att underkuva sig makten och även hur en stark kejsare ska agera för att inte förlora greppet om makten.(Fursten. http://www.ne.se/fursten, Nationalencyklopedin, hämtad 2012-11-19.)

År 1531 släpptes boken Discorsi sopra la prima deca di Tito Livio (Avhandlingar om Livius tio första böcker) som blev hans mest betydelsefullaste verk om politik.(Niccolò Machiavelli. http://www.ne.se/lang/niccolo-machiavelli, Nationalencyklopedin, hämtad 2012-11-19.)

Han skrev även en bok om Florens historia som släpptes år 1532.(Niccolò Machiavelli. http://www.ne.se/lang/niccolo-machiavelli, Nationalencyklopedin, hämtad 2012-11-19.)

Källor:

INTERNET: Niccolò Machiavelli. http://www.ne.se/lang/niccolo-machiavelli, Nationalencyklopedin, hämtad 2012-10-18.

Fursten. http://www.ne.se/fursten, Nationalencyklopedin, hämtad 2012-11-19.

VIDEO:

Hej Litteraturen! : Renässansenhttp://www.sli.se/prodinfo.asp?a=U101193-03&page=default.asp&sid=8bd759ae-b094-4ec8-bb6e-58bc0bb9ba0f&db=3&e=videostream,audiostream&g=&w=litteratur&s=-1&p=1&st=0&sub=&ss=1&otyp=product&lev=&tlang=&slang=, hämtad 2012-10-18

BOK:

”Fursten” skriven av Niccoló Machiavelli. 

---

[1] Niccolò Machiavelli. http://www.ne.se/lang/niccolo-machiavelli, Nationalencyklopedin, hämtad 2012-11-19.

[2] ”Fursten” skriven av Niccoló Machiavelli. 

[3] ”Fursten” av Niccoló Machiavelli

[4] Hej Litteraturen! : Renässansenhttp://www.sli.se/prodinfo.asp?a=U101193-03&page=default.asp&sid=8bd759ae-b094-4ec8-bb6e-58bc0bb9ba0f&db=3&e=videostream,audiostream&g=&w=litteratur&s=-1&p=1&st=0&sub=&ss=1&otyp=product&lev=&tlang=&slang=, hämtad 2012-10-18

[5] Hej Litteraturen! : Renässansenhttp://www.sli.se/prodinfo.asp?a=U101193-03&page=default.asp&sid=8bd759ae-b094-4ec8-bb6e-58bc0bb9ba0f&db=3&e=videostream,audiostream&g=&w=litteratur&s=-1&p=1&st=0&sub=&ss=1&otyp=product&lev=&tlang=&slang=, hämtad 2012-10-18

[6] ”Fursten” av Niccoló Machiavelli

[7] Fursten. http://www.ne.se/fursten, Nationalencyklopedin, hämtad 2012-11-19.

[8] Niccolò Machiavelli. http://www.ne.se/lang/niccolo-machiavelli, Nationalencyklopedin, hämtad 2012-11-19.

[9] Niccolò Machiavelli. http://www.ne.se/lang/niccolo-machiavelli, Nationalencyklopedin, hämtad 2012-11-19.