I en mörk spegling av vår snara framtid följer vi en sexton
år gammal flicka, vid namn Katniss. Katniss blir utlottad till att delta i ett
spel, Hungerspelen. In i detta spel blir 24 deltagare intvingade; 12 flickor
och 12 pojkar. Spelet hålls årligen för att påminna befolkningen om regimens oerhörda
makt och spelet är ett verktyg för att hålla invånarna i schack. Vinner, gör
den sista överlevande och på arenan finns inga regler, förutom en: döda eller
bli dödad.
Katniss är en faderlös flicka och på grund av detta är det
hon som har fått ta över ansvaret att försörja och hålla sin familj vid liv.
För att klara detta måste hon tjuvjaga i skogen, utanför landets gränser. I
skogen lär hon sig allt hon behöver veta om jakt och överlevnad och detta gör
hon tillsammans med sin bästa vän Gale. Gale, som är en jämnårig pojke, bor
också i den fattigaste delen av landet och måste precis som Katniss jaga för
att försörja sin familj. Med detta otroliga ansvar utvecklas ett mycket starkt
band emellan de två och jag tror att det är dessa år av ansvar som har format
Katniss såväl som Gale. Både Gale och Katniss känns som verklighetstrogna
karaktärer och jag tror att många kan se likheter eller dra paralleller mellan
deras liv och sina egna. Speciellt de som har det lite sämre och kanske måste
hjälpa till att försörja sin familj vid mycket ung ålder eller ta hand om sjuka
släktingar.
Hungerspelen utspelar sig i det framtida Nordamerika, som nu
fått namnet Panem. Det forntida Nordamerika präglades av förfärliga
naturkatastrofer och brutala krig och den enda chansen för överlevnad var att
förena de få kvarvarande delarna av Nordamerika. Panem styrs av en stark
centralmakt och folket har i stort sett ingen talan alls. Jag tror att Suzanne
Collins ville skildra Panem på detta sätt för att ge läsarna en tankeställare
och ge intrycket av att Panem kanske inte är en så avlägsen framtid som de
flesta vill tro.
Språket är varken ungdomligt eller gammalt, men det är
ganska enkelt och direkt och därför anser jag att språket är mycket tilltalande
för ungdomar. Det direkta språket gör att mycket lämnas till fantasin och man
får själv bygga upp miljöerna som boken utspelas i. Författaren använder
rikligt med liknelser och det blir mycket lätt att dra paralleller från boken
till verkligheten. Textens attityd ändras också mycket beroende på situationen
i boken, om det är svårare tider för Katniss och hennes familj är texten oftast
nedstämd och inte så poetisk, men om det är bättre tider är texten oftast mer
poetisk och beskrivande.
Boken är skriven i förstapersonsperspektiv och jag tror att
detta tillför mycket till bokens helhetskänsla. Det är trots allt Katniss
läsaren följer och ur detta perspektiv känns det som att man verkligen är med
på hennes resa. Det känns som att man kommer närmare händelserna och att man
får närmare kontakt med hennes känslor.
Hungerspelen är rubricerad som en action och science fiction
bok. Jag tycker dock att boken känns väldigt realistisk och inte som något oerhört
avlägset. Jag tror också detta är en av anledningarna till varför Suzanne
Collings skrev Hungerspelen. Jag tror att hon ville starta debatt och statuera
ett exempel på vad som skulle kunna hända om vi inte förändrar vårt nuvarande
levnadssätt.
Jag, precis som många andra, tyckte att boken var mycket bra
och jag tror att detta beror på att det är så lätt att dra paralleller från
Panem till den verkliga världen samt hitta liknelser mellan Katniss situation
och våra reella liv. Detta gör att man verkligen kommer närmare boken och dess karaktärer. Slutet är delvis väntat, men samtidigt överraskande eftersom nya
oväntade problem uppstår.
Hungerspelen är sannerligen en sträckläsarbok, som jag
skulle kunna rekommendera till de flesta, oavsett kön eller ålder. Jag ser fram emot
att läsa uppföljaren.
Jacob Hedlund
KASSS
SvaraRadera