Ökenblomman återvänder

Författaren bakom Ökenblomman återvänder, heter Waris Dirie som blev utgiven 2002. Boken handlar om Waris och hennes förflutna liv. Waris föddes i Somalia mitt i Afrikas öken där, hon levde ett mycket hård och fattigt nomadliv tillsammans med sin familj. När hon var 13 år gammal ville hennes pappa gifta bort henne till en äldre man, vilket Waris inte alls samtyckte om. Hon flydde på egen hand och lämnade hela hennes barndom bakom sig. Hon lyckades ta sig till Somalias huvudstad och vidare till London, där hon möttes av en helt annorlunda värld, västvärlden. Nu idag, bor Waris mitt i centrala New York och arbetar både som internationell fotomodell och ambassadör i FN, framför allt kvinnors rättigheter runt om världen, fast hon har till största del ett mycket aktivt engagemang för kvinnlig könsstympning, som själv blev utsatts för som barn. En dag när hon lämnar sin man, Dana bestämmer sig Waris att återvända till sitt hemland. Hon tar hjälp utav hennes äldre bror. Han vet både var familjen befinner sig och hur de ska kunna komma in i Somalia. Tillsammans tar de en enorm risk, där kan både bli mördade eller inspärrade utav landets ledare. Tillslut återvänder ökenblomman tillsammans med hennes bror med många tankar och funderingar. Hennes dröm om att försonas med hennes familj, blev till verklighet och dessutom mycket mer än vad hon både förväntade sig och trodde sen tidigare.

Waris Dirie är huvudpersonen. Hon talar ofta om hennes bror Mohammed, Hennes mamma, hennes pappa, hennes son Aleeke och många andra familjemedlemmar. Man kan beskriva Waris med många olika egenskaper, hon är framför allt en mycket stark personlighet med en god självkänsla. Hon lyckas visa väldigt tydligt vem hon är genom hennes livshistoria som hon har lyckats berätta om och dessutom gjorde hon det väldigt detaljerat. Waris är en mycket välmående person som bryr sig om andra men, framför allt hennes familj som hon pratar väldigt mycket om hur mycket de betyder för henne och den enorma längtan hon har för hennes familj. Hon har dessutom inte träffat sin familj på minst 20 år. Hon kom ifrån en helt annorlunda värld där, ingenting är detsamma och dessutom finner hon ingenting gemensamt med den världen heller, d.v.s. västvärlden. Hon förstår ingenting heller utav västvärlden, både hur folk levde men också hur vi här i västvärlden tänker. Hon jämför ofta sitt ursprung med västvärlden men hon kritiserade samtidigt också västvärlden. Hon sa bl.a.:

”Vattenkranen i köket hade inte vridits åt ordentligt, så det droppade vatten ner i avloppet. Jag begriper inte hur man kan slösa med vatten på det viset. Under min barndom var vatten så dyrbart att vi aldrig lät en enda droppe gå till spillo. Jag kan fortfarande inte låta vattnet stå och rinna när, jag borstar tänderna eller diskar. Det handlar om respekt för mig – respekt för vattnets välsignelse.”(Dirie, 2002:29)

Hon tänker inte alls som en vanlig kvinna göra i västvärlden utan, hon har lärt sig läran om det verkliga livet, och hur ett riktigt tufft och hårt liv innebär, vilket kan var en av de viktigaste kunskaperna man kan ha. Waris är och förblir Waris. Hon är sig själv hela tiden och hon blir äldre för varje dag men, det är också det enda som förändras hos henne. hon utvecklas däremot till en starkare kvinna som inser att det är faktiskt svårt att ändra på människor men ändå är full av hopp inför framtiden där, människor från hennes hemland kan både börja förstå och lyssna till hennes ord, angående kvinnors rättigheter och den kvinnliga könsstympningen som drabbar minst två miljoner unga tjejer runt om i världen, varje år.

Berättelsen utspelar sig på slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Waris bodde mitt i centrala New York tillsammans med hennes sambo Dana och deras gemensamma son, Aleeke. Senare utspelas den även i Afrika istället som är totalt motsatsen till New York och det finns ingenting som är detsamma mellan de två olika platserna heller vilket, gör det omöjligt att ens jämföra de olika platserna, d.v.s. New York och Afrika. Afrika är en av världens största kontinent och den fattigaste också medan, New York är en av världens största stad där, folk snarare lever lyxliv. Detta visar att balansen mellan Afrika och New York saknas tanke, på att skillnaderna är för stora. Waris befann sig mellan två skilda världar. När Waris återvände bodde hon tillsammans med hennes familj i en by där, alla bodde i varsin hydda som kunde både bara av plåt, plast och trä men alla tog vad man hade oavsett vad bara, för att kunna bygga en hydda som inte var så mycket större än 4km2 och ibland t.o.m. mindre. Det var inte säkert att det fanns vatten varje dag heller som, vanligtvis behövs eftersom torrperioderna pågick nästan året om och ibland kan det ta flera år till nästa regnperiod kommer och för att hitta vatten från naturen så var man tvungen att vandra flera mil varje dag istället och att ha mat på bord varje dag var inte heller så självklart. Man levde som oftast på ris och mjölk och det kunde hända att man åt även pannkakor ibland. Det fanns också en liten affär där, man kunde handla lite men då var man tvungen att vandra flera mil mitt ute i öken vilket gjorde det ännu svårare. 

Det var också samtidigt väldigt viktigt att man delade med sig utav sin mat till alla i byn. Mjölken fick familjerna från sina djur. Man hade framför allt getter, kameler och killingar men ibland kunde man t.o.m. behöva slakta ens djur för att ens få mat för dagen vilket, gjorde familjeförhållandena blev ännu sämre eftersom, djuren gav familjer både mat och kärlek. Djurens blev mycket omtyckta av människan och de var till stor hjälp när, man skulle flytta runt till nya områden som var väldigt vanligt medan, folk i New York både har mat på bordet varje dag och man behöver inte vandra flera mil eller offra sitt käraste djur för att överleva utan, man har den maten man behöver för dagen och t.o.m. ännu mera. Folk bor i hur stora hem som möjligt som, är både stabila och väl byggda. Man behöver helt enkelt inte oroa sig helt plötsligt att man inte har ett hem att komma tillbaka till och vatten finns det bara. Det är bara att sätta på vattenkranen eller en dusch så kommer flera liter med vatten som aldrig tar slut och man kan dessutom, välja om man vill ha kallt eller varmt vatten också. Det är två skilda världar som inte har någonting gemensamt vilket, visar att berättelsen utspelas i två världar och inte en värld.

Ökenblomman återvänder, är en självbiografi vilket, betyder att boken inte är en skönlitteratur. Boken har en prolog där, Waris berättar om hennes tankar och funderingar kring hennes livshistoria och dessutom, är boken uppbyggd på flera olika kapitel samtidigt som boken är både skriven i jagform och har en inre monolog.

Det är att lätt att förstå språket, vilket gjorde att hela boken blev bara bättre och bättre hela tiden samtidigt som den blev mer spännande. Man ville bara läsa mera hela tiden och, lusten att ens vilja läsa blev större. Detta gjorde att man inte längre fokuserade på själva texten och hur dess uppbyggnad utan texten övergick till en film med bilder istället. Texten överdrag var språket väldigt modernt och inte ungdomligt men inte heller gammalt. Däremot var språket väldigt beskrivande och nästan aldrig pang på utan väldigt detaljerad text, vilket gjorde att hela inlevelsen av boken och dess handling blev mycket bättre, samtidigt som författaren tog med flera ordspråk och sånger från hennes barndom. Det fanns även flera religiösa texter och även recept som, har en stor betydelse för Waris och hennes familj. Ett recept som Waris nämnde var:  

”Lever med blod. 2 koppar blod, ½ kilo lever, 2 msk subaq qhee. Skölj levern och skär den i små bitar. Lägg lever, blod och subaq qhee i en liten gryta och låt det puttra långsamt över glödande kol. Rör om hela tiden. Fläkta inte på elden, för då kan det komma aska i maten. Låt sjuda tills levern är mör och vätskan har kokat in lite.”(Dirie, 2002:129)

Språket blev istället realistiskt, tanke på sättet som Waris berättade om hennes förflutna liv vilket, gjorde att man verkligen inte behövde tvivla om att berättelsen var sann eller inte. Man kunde t.o.m. se flera bilder utav de fotografierna hon personligen tog under sin hemfärd då hon återvände till hemlandet för att uppfylla hennes dröm till att bli verklighet. Bilderna som fanns i boken var framför allt på Waris, hennes mamma och hennes hydda. Det fanns bilder även bilder på byn där, hennes familj bodde i och Hennes Svägerska, Syskonbarn och t.o.m. en skola för barn som Unicef hade byggt upp och anordnat.

Boken kan ha flera olika budskap men, framför allt att man aldrig ska ge upp utan, fortsätta att kämpa tills man har lyckats. Waris hade som mål att återvända tillbaka till sitt hemland och finna sin familj redan från den första dagen då, hon flydde när hon endast var 13 år gammal. Hon väntade över 20 år innan hon lyckades återvända. Hon kämpade sig igenom hela hennes liv på egen hand utan, någon annan hjälp indirekt och många gångar har det varit både tufft och svårt när, hon har fått genom lida väldigt mycket. Hon visar väldigt tydligt genom hennes personliga livshistoria att livet kan vara svårt, mycket svårare man kan tro fast, man kan ändå lyckas och uppfylla sina drömmar. Allt handlar bara om att fortsatta att kämpa för i slutändan kommer allting att löna sig, vilket det också gjorde för Waris. Hon fann sin familj och kunde efter mer än 20 långa år äntligen, sätta ner sina fötter i hennes hemland och se sin mamma i hennes ögon, utan att behöva känna sig ensam i världen.

Jag tycker att boken är mycket lärorik. Jag skulle absolut rekommendera boken till andra men, om man verkligen ska förstå boken bör man ha läst Waris Dirie första bok, En blomma i Afrikas öken. Waris livshistoria väcker en mängd olika känslor och tanker under tidens gång man läser, något som man egentligen inte hade räknat med från början. Man får en annan känsla vad livet egentligen innebär men också att man faktiskt inte kan ta allting så självklart utan, man måste också kämpa ibland. Jag blev inte heller besviken över slutet av boken utan jag blev överraskad istället. Jag förväntade mig inte alls att boken skulle sluta som den gjorde utan det blev på ett mycket positivt sätt också. Det hände alltid något nytt, man kunde helt enkelt inte sluta läsa när man väl hade börjat.